Jag har nog hittills inte vart så produktiv som man tycker skulle anstå en oavsiktlig initiativtagare till denna fantastiska blogg. Det finns flera anledningar till detta – den främsta är helt enkelt att jag inte lagar särskilt mycket mat, och trots diverse cyniska tweets angående hypotetiska ironiska matposter bestående av makaroner med ketchup så har jag banne mig fått lite prestationsångest. Tack och lov finns det andra kottar som lider av ett mer genuint matintresse. Min styrka ligger antagligen någon annanstans, och idag blev jag lite inspirerad av Emmys tidigare inlägg. Därför kommer här första delen i serien som avhandlar de vanligaste reaktionerna på vegetarianism, och hur man man kan bemöta dem.
Tänk er följande scenario: Ett sällskap där inte alla känner varandra särskilt väl ska luncha ihop. Någon beställer något vegetariskt. Någon annan i sällskapet frågar då ofelbart:
“Aha/Åhå/Ånej/Va, är du veggo alltså?”
Varpå vegetarianen svarar:
“Ja.”
Nästa replik blir, under förutsättning att frågeställaren inte själv är vegetarian, med stor sannolikhet något ur någon av rutorna på den här bilden. Idag tittar vi närmare på ruta B1:
Kaninreferensen
Kaninargumentet är ett av mina absoluta favoriter. Beroende på hur det framförs är det dessutom mycket lätt att bemöta.
En vanlig formulering av kaninreferensen går ut på att tala om för vegetarianen att denne enbart äter kaninmat (läs sallad), ibland åtföljt av en extremt fånig grimas där framtänderna blottas och ett smaskande ljud produceras, som för att illustrera exakt vilket djur man refererar till. Eller bara för att man vill se lika löjlig ut som man just lät. Vet vet.
Det finns så många fel här så jag vet ofta inte riktigt var jag ska börja. Om vi bortser från det uppenbara, som att kaniner (till skillnad från människor men i likhet med hästar) är utpräglade gräsätare och inte lever väl på en diet av morötter och isbergsallad, att “vegetarisk” inkluderar all tänkbar mat utom just kött och inte är begränsat till bladgrönsaker, att om nu någon skulle vilja leva uteslutande på bladgrönsaker så vore det inte vare sig konstigare eller ohälsosammare än att leva uteslutande på kött och potatis (även om det skulle ta betydligt mera tid, med tanke på den ENORMA mängd blad en skulle behöva äta) – så finns det en komponent i kaninreferensen som är allt annat än ett rationellt argument: Som i så många andra situationer när de rationella argumenten tryter, så finns det en härskarteknik här.
Att jämföra en annan människa med ett litet lurvigt gräsätande djur, som dessutom är innehavare av världens löjligaste svanskonfiguration och känt för att vara fegt och harmlöst, är inget annat än ett förlöjligande in all it’s glory.
Ingen vegetarian behöver därför någonsin fästa någon som helst vikt vid detta icke-argument. Det går till och med bra att låta bli att svara. Om du gärna vill svara, så föreslår jag nåt i stil med:
- “Vad menar du?”
- “Nej, jag lever uteslutande på pannkakor och snabbmakaroner”
- “Hahaha, det var det löjligaste jag hört nån säga som reaktion på min vegetarianism”
Sammanfattning
För att summera så är kaninliknelsen, trots sin relativa popularitet, ett av de mer skrattretande försöken från köttätare att legitimera sin vana när de ställs inför alternativa val. Om dina vänner använder sig av kaninliknelsen: Skaffa nya. Om dina bekanta använder den: Sluta luncha med dem. Ni gillar antagligen inte samma restauranger ändå.
Härskarteknik: Förlöjligande
Betyg: NULL
