I bland framförs argumentet att vegetarianism skulle vara en lyxhobby för rika västerlänningar. I det argumentet ligger förstås missuppfattningen att vegetarisk mat skulle vara dyrare än kött och att kött på något sätt skulle vara lättare att få tag på för svältande människor än vegetabilier.

I själva verket kräver ju köttproduktion också en stor produktion av vegetabilier (exempelvis sojabönor eller andra baljväxter) för att föda upp köttdjuren, eller som i fallet odlad fisk, stora mängder vildfångad fisk som kan tjäna som foder åt den odlade fisken.

I varje steg i näringskedjan, t.ex. solenergi – växt – djur – människa går ca 90 % av energin förlorad för nästa steg i kedjan. Alltså, vi skulle kunna föda betydligt fler människor på de sojabönor som ges till biffkor än vad vi kan på att äta upp biffkorna

Lägger man också till det faktum att köttproduktion är en mycket stor miljöbov som skapar konkreta katastrofer på många håll i tredje världen, där t.ex. öriket Maldiverna håller på att sjunka under havsytan pga den globala uppvärmningen så förstår man att köttkonsumtion inte bara är ett konkret problem för de djur som plågas och dödas i köttindustrin utan också för de människor som måste hantera miljökonsekvenserna av köttproduktionen.

Men hur kan du säga att de rika håller på att äta kött så att fattiga länder sjunker under havet, frågar vän av ordning. Jo, det finns statistik att titta på.

Köttkonsumtionen har ökat kraftigt sedan 1950, både i absoluta tal:

och sett per capita:

Tittar man på 3-årsnittet för köttkonsumtion 2007-2009 per världsdel är det väldigt tydligt vem som äter kött och inte:

Även sett i absoluta tal är det tydligt att köttkonsumtion inte är något för de fattiga. Att asien har en sån stor andel beror förstås på att befolkningen i asien är väldigt stor samtidigt som den relativa rikedomen är större än vad den t.ex. är i afrika:

Om man sedan jämför den genomsnittlige invånaren i de olika världsdelarnas köttkonsumtion med världssnittet blir det ännu tydligare att köttätande är en hobby för rika människor, snarare än ett nödtvång för den fattige:

Nu harklar sig vän av ordning igen och frågar upprört: men hörru, varför kallar du en del kontinenter för fattiga? Det verkar inte särskilt opartiskt? Jo, för att så ser det ut i statistiken. Resurserna är väldigt ojämlikt fördelat över världen:

Graferna är baserad på datan i det här dokumentet: meatprodcons.ods

Källorna är dessa:

• Köttproduktion
• Människor 1950
• Människor 2008
• Människor 2011
• Fördelning i världen
• BNP

Jag gjorde min första bekantskap med vegetarianismen 1991 då jag blev demivegan (jag åt fortfarande fisk) under ett halvår. 1993 blev jag sedan vegetarian och det har jag hållit fast vid sedan dess. Jag har en känsla av att vegetarianismen i Sverige ökade under mina första år som vegetarian för att sedan vända nedåt igen under tidigt 00-tal och nu återigen är på uppgång. Detta baserar jag på den relativa upplevda tillgången på vegetarisk mat på restauranger och som halvfabrikat.

Enligt en rapport från Jordbruksverket har dock köttkonsumtionen ökat med 40% från 1990 till 2012, då människor i Sverige äter ca 85 kg/år (slaktkroppsvikt) vilket kan tyckas tala emot min hypotes.

De siffror jag har kunnat få fram om andelen vegetarianer i befolkningen är ofullständiga och kommer tyvärr enbart från 00-talet:

• 2001: 0,5% (artikel i tidningen Vår föda som nu är nedlagd och jag inte kunnat läsa själv, citerad i Wikipedia)
• 2009: 5,1% (varav ca 1/3 är veganer,  undersökning gjord av Demoskop).

Hur det såg ut under exempelvis 50-talet, 70-talet eller 90-talet är alltså fortfarande en gåta för mig.

Jag tolkar detta som att vegetarianismen räknat i andel vegetarianer av befolkningen ökat i Sverige under 2000-talet medan den faktiska köttkonsumtionen i absoluta tal också ökat. Det vill säga att de som fortsatt äta kött, under hela tiden ätit mer och mer kött, så att den totala mängden kött som människor äter ökar trots att fler personer helt avstår från kött. Detta tyder på att de kommentarer en ofta hör från människor som äter kött, men som vill framstå som miljömedvetna, då de påstår att de ofta äter vegetariskt eller t.ex. iaktar köttfri måndag är rent bullshit. De som äter kött äter mer och mer kött för varje år.

Så nästa gång du hör någon dra en vals om hur lite kött de äter egentligen och hur medvetna de är om miljöaspekten och att de minsann bara köper ekologiskt kött, då ska du ta det påståendet med en stor nypa salt och du kan vara helt säker på att personen i fråga antingen ljuger för sig själv eller för dig.

När jag blev vegetarian 1993 var det ganska svårt att vara vegetarian. Om en ville gå på restaurang var alternativen ofta:

1. salladsblad
2. bara potatis
3. kombination därav

Så är det inte längre, i princip alla restaruranger har någon god vegetarisk rätt, som t.ex. här i form av Tofu Lemon på East:

Se bara så glada Robin och Johan är av att få äta den:

Nu för tiden är det dessutom återigen möjligt för mig att äta en sådan här måltid igen, som en raket direkt från uppväxten i Borlänge:

Notera att allt till och med är veganskt, f*skpinnar från Astrid & Aporna, stuvad spenat gjord på växtmargarin och havremjölk som numera finns tillgänglig i minsta lilla matbutik.

Fantastiskt, det går framåt igen.

Men det verkar dock som om vi  ännu inte tillbaka på rekordsiffrorna från mitten av 90-talet ([1]). Detta trots att många inser köttets miljöproblem och känner sympati för djuren ([2]). Så vi som faktiskt tar vår övertygelse på allvar får försöka dra med oss våra kloka vänner som egentligen vet hur det borde vara. Och jag som mer eller mindre är tillbaka i situationen från mitten och slutet av 90-talet där nästan alla mina vänner är vegetarianer igen får kanske se till att ta steget fullt ut och bli vegan rakt av. Det är ju trots allt inte svårare att vara vegan i dag, än vad det var att vara ovo-lacto vegetarian 1991, det är faktiskt betydligt enklare.

Efter att läst Emmys underhållande post om allätarbingo och Fridas utmärkta uppföljande argumentationsanalys kom jag tänka på en artikel hos BBC som jag fick mig till livs via en kompis på ansiktsboken: 20 of your tales of vegetarian woe. Underhållande läsning med historier om vad olika vegetarianer/veganer råkat ut för i olika delar av världen.

Jag har alltid själv klarat mig undan detta. Det beror ju förvisso på att jag, ännu, inte är vegetarian. Likväl har jag upplevt dyligt många gånger. Majoriteten av mina vänner är vegetarianer och på resor med dem har jag indirekt själv ändå upplevt dessa (dumma) ifrågasättanden.

Jag har nog hittills inte vart så produktiv som man tycker skulle anstå en oavsiktlig initiativtagare till denna fantastiska blogg. Det finns flera anledningar till detta – den främsta är helt enkelt att jag inte lagar särskilt mycket mat, och trots diverse cyniska tweets angående hypotetiska ironiska matposter bestående av makaroner med ketchup så har jag banne mig fått lite prestationsångest. Tack och lov finns det andra kottar som lider av ett mer genuint matintresse. Min styrka ligger antagligen någon annanstans, och idag blev jag lite inspirerad av Emmys tidigare inlägg. Därför kommer här första delen i serien som avhandlar de vanligaste reaktionerna på vegetarianism, och hur man man kan bemöta dem.

Tänk er följande scenario: Ett sällskap där inte alla känner varandra särskilt väl ska luncha ihop. Någon beställer något vegetariskt. Någon annan i sällskapet frågar då ofelbart:

“Aha/Åhå/Ånej/Va, är du veggo alltså?”

Varpå vegetarianen svarar:

“Ja.”

Nästa replik blir, under förutsättning att frågeställaren inte själv är vegetarian, med stor sannolikhet något ur någon av rutorna på den här bilden. Idag tittar vi närmare på ruta B1:

Kaninreferensen

Kaninargumentet är ett av mina absoluta favoriter. Beroende på hur det framförs är det dessutom mycket lätt att bemöta.

En vanlig formulering av kaninreferensen går ut på att tala om för vegetarianen att denne enbart äter kaninmat (läs sallad), ibland åtföljt av en extremt fånig grimas där framtänderna blottas och ett smaskande ljud produceras, som för att illustrera exakt vilket djur man refererar till. Eller bara för att man vill se lika löjlig ut som man just lät. Vet vet.

Det finns så många fel här så jag vet ofta inte riktigt var jag ska börja. Om vi bortser från det uppenbara, som att kaniner (till skillnad från människor men i likhet med hästar) är utpräglade gräsätare och inte lever väl på en diet av morötter och isbergsallad, att “vegetarisk” inkluderar all tänkbar mat utom just kött och inte är begränsat till bladgrönsaker, att om nu någon skulle vilja leva uteslutande på bladgrönsaker så vore det inte vare sig konstigare eller ohälsosammare än att leva uteslutande på kött och potatis (även om det skulle ta betydligt mera tid, med tanke på den ENORMA mängd blad en skulle behöva äta) – så finns det en komponent i kaninreferensen som är allt annat än ett rationellt argument: Som i så många andra situationer när de rationella argumenten tryter, så finns det en härskarteknik här. 

Att jämföra en annan människa med ett litet lurvigt gräsätande djur, som dessutom är innehavare av världens löjligaste svanskonfiguration och känt för att vara fegt och harmlöst, är inget annat än ett förlöjligande in all it’s glory.

Ingen vegetarian behöver därför någonsin fästa någon som helst vikt vid detta icke-argument. Det går till och med bra att låta bli att svara. Om du gärna vill svara, så föreslår jag nåt i stil med:

• “Vad menar du?”
• “Nej, jag lever uteslutande på pannkakor och snabbmakaroner”
• “Hahaha, det var det löjligaste jag hört nån säga som reaktion på min vegetarianism”

Sammanfattning

För att summera så är kaninliknelsen, trots sin relativa popularitet, ett av de mer skrattretande försöken från köttätare att legitimera sin vana när de ställs inför alternativa val. Om dina vänner använder sig av kaninliknelsen: Skaffa nya. Om dina bekanta använder den: Sluta luncha med dem. Ni gillar antagligen inte samma restauranger ändå.

Härskarteknik: Förlöjligande
Betyg: NULL